Vid Bukowskis vårauktion 2005 upptäckte jag föremål efter min dotters mormor som några månader tidigare avlidit. Efter en tids resercharbete framkom att föremål för över 60 miljoner försnillats (läs följande länk: inledningen ) och sålts via bulvaner. Vad gör då denna historia så exempelöst osmaklig? Min dotter var endast 6 år när hennes mor avled och detta har samvetslösa personer utnyttjat på ett sätt som står över vad varje normalt funtad människa kan förstå. Ett av dessa föremål som såldes på Bukowskis var ett par lystrar med koboltblått glas (en form av vägglampetter) – se bild nedan. Du som känner igen dessa eller var köpare till dessa – hör av dig till mig (anders@fors.org) så skall du få ta del i intressant material.
Efter nyår så skall jag försöka få lite tid till att publicera ytterligare ett intressant telefonsamtal med en person ingift i släkten Bernadotte. Under detta samtal fick jag berättat för mig att Carl Johan Bernadotte af Wisborg hade ryska porslinsföremål. Jag har varit i kontakt med Carl-Johan ett par gånger och jag upplevde honom som en sympatisk person, men av någon outgrundlig anledning så väljer även han att tiga. Anna-Stina nämnde för mig Carl Johan och hans dåvarande hustru (Kerstin W.) var med vid köpet av föremålen efter Maria Pavlovna. Jag har också varit kontakt med Kung Carl Gustaf ett antal tillfällen, se svar ang. förfrågan om att få kopior av verifikationer, se begäran Bernadotteska arkivet.
Det har kommit till min kännedom att ett av de stulna föremål efter Anna-Stina som är omnämnt i förundersökningen har handlagts på ett märkligt sätt. Ínlämnaren (bulvanen) är ej omnämnd i sitt rätta namn i förundersökningen utan istället så stod det Stefan Gustavsson m.fl.
Är det polisinspektören Hans-Olov Skogkvist som fått denna felaktiga namnuppgift av Bukowskis på vem som var inlämnare (kommittent), eller har Hans-Olov på eget intiativ valt att uppge detta namn istället för inlämnarens mycket mycket ovanliga för och efternamn, Kate Littorin?
En stank av rättsröta känns påtaglig!
Det är en geggig värld vi lever i, men trots att jag upplevt en hel del i mitt liv så slår detta det mesta. Ta dig tid och läs bloggen och klicka på de inlagda dokumenten så får du inblick i ett övergrepp som slår det mesta.
Är min dotters Gudfar – ärendet handlar om hur antikviteter för över 60 miljoner stals och lämnades in på auktionsföretaget Bukowskis av bulvaner. Historien utspelar sig i nutid, men startar egentligen redan 1908 när den sista ryska tsarens kusin Storfurstinnan Maria Pavlovna gifte sig med Prins Wilhelm. Historien startade för vår del 2005 när min dotters mormor Anna-Stina Gentele avled och vi en kort tid därefter började känna igen föremål från hennes hem som auktionerats ut till rekordpriser på Bukowskis vårauktion 2005 (se tallrikarna för 9,6 miljoner). Från det att Jennys mor avled 1993 så hade Magnus Silfverstolpe hjälpt Anna-Stina med olika tjänster från att ta hand om tvätt till att hyra ut lägenhet och ekonomiska ärenden.
Jag tog hjälp av en detektiv och la själv ner en massa arbete och vad som skett blev allt mer uppenbart under sommaren 2005. Jag kommer återkomma med mer detaljer kring polisanmälan och att den startades först i början av 2006, men lades snabbt ner av Hans Olof Skogqvist. När min dotter var på förhör hos Hans Olof så yttrade han sig enligt min dotter att ” räcker det inte med att du ändå kommer ärva flera miljoner”. Ganska chockerande att en polis ger uttryck för fördelningspolitiska åsikter i samband med ett förhör som gäller en förskingring/stöld. Även ett mycket okänsligt sätt att uttrycka sig till en ung kvinna (min dotter var 19 år vid förhöret) som vid 6 års ålder mist sin mor. Detta var uppgifter som kriminalinspektör Hans Olof väl kände till.
Den detektivbyrå som jag anlitade hade emellanåt hjälp av Eva-Maria van Der Kwast. Hon var lite bekant med den administrative chefen hos Bukowski (Marie-Louise Jansson). I samband med ett möte hos Bukowskis så fick Eva-Maria van Der Kwast klart för sig att det kunde vara mycket högre belopp än de ca 15 miljoner som Anders kände igen, det kunde vara värden över 60 miljoner. Tyvärr så spelade ej Eva-Maria van Der Kwast in samtalet, men hon har undertecknat ett intyg där hon redogör för mötet (se nedan).
intyg ang. mötet mellan Eva-Maria van Der Kwast och Bukowski
Omständigheterna kring denna fräcka “kupp” är också lite speciella då den drabbade (min dotter) endast var 6 år när hennes mor dog och att hon av detta skäl har svårare att bevaka sin rättigheter avseende arvet efter sin mormor. Jag fick tips av en antikhandlare att kontakta skattemyndigheten – vilket jag gjorde och de har på många sätt varit hjälpsamma.
I samtal med skattemyndigheten så redogjorde de för mig att man upptäckt “gemensamma nämnare” hos de bulvaner som lämnat in de Ryska antikviteterna till försäljning på bla ett av Sveriges mest kända auktionsföretag (Bukowski). Samordnaren inom skatteverket kunde givetvis för mig inte lämna närmare information då detta strider mot deras sekretess, men självfallet så skulle denna information varit till gagn för polisutredningen om polisen begärt denna.
Riksåklagaren
Trots att jag delgav denna information samt kompletteringar till Riksåklagaren, Kammaråklagare Nicklas Lagrell om detta material som Skattemyndigheten inhämtat så gjordes det från polis och åklagarhåll aldrig någon avstämning. I av mig inspelade samtal framgår det att ingen avstämning skedde. Detta fall är dock inte unikt, det är snarare en regel att myndigheter i vårt land aldrig samarbetar för brottsbekämpning. Även när det gäller anmälda ärenden till polisen avseende t.ex grov ekonomisk brottslighet så är det mycket ovanligt att samarbete sker med ekobrottsmyndigheten – även om även de utreder samma ärende. En annan detalj som är ganska fantastisk är att åklagaren i ett inspelat samtal säger att “det är ju svårt att veta – Anna-Stina kan ju ha givit bort föremål”. Att mörka med gåvor och använda sig av bulvaner var inte aktuellt vid tidpunkten då gåvo och arvskattelagen förändrades 17/12 2004 på ett sätt som innebar att arvs och gåvoskatten upphörde att tas ut. När jag får höra detta så är det helt uppenbart att Riksåklagaren inte har läst handlingarna, för där framgår klart att han som i förundersökningen var misstänkt för förskingringen i samtal med boutredningsmannen försäkrat att han ej hade någon kännedom om några Ryska antikviteter. Bulvanerna har dessutom uppgivit de mest fantastiska historier om hur föremålen kommit i deras besittning. Dessa bulvaner kan också knytas till mannen som i förundersökningen var misstänkt för förskingringen/stölden. Magnus Silfverstolpe säger sig ha ingen kännedom om rysk samling eller ryska tallrikar.
Föremålens rätta Proveniens – Ryska Tsarfamiljen
Om Anna-Stina givit bort föremålen – varför har då inlämnarna (bulvanerna) ej uppgivit detta? Det är ju inte olagligt att ta emot gåvor, så varför ljuga om föremålens proveniens? Föremålens rätta proveniens är Tsar Alexander II, arv till sonen Storfurst Sergei (Maria Pavlovnas farbror) och sedan vidare arv till Storfurstinnan Maria Pavlovna. Maria Pavlovna var barnbarn till Tsar Alexander II och gifte sig med Prins Wilhelm 1908, men 1913 lämnade hon sin man och sonen Lennart. Hon åkte ner till Berlin där hon träffade sin far och 1914 var skilsmässan ett faktum.
En som berättat delar av historien för mig är min dotters mor, Hermine Gentele och om Ni går in på följande sida: Herman Gentele så finns det också andra delar i Hermines adoptivföräldrars (Anna-Stina & Herman) liv som vi önskar mer info om. De som vi då önskar få kontakt med är barnflickor, hembiträden, men även kollegor till Herman Gentele.
Magnus Silfverstolpe – farbror till antikdeckaren Pontus Silfverstolpe
Även Hermines dotters Gudfar Magnus Silfverstolpe har redogjort för vissa intressanta detaljer i ärendet vilket vi är tacksamma för och vi hoppas att han kan bistå oss med ytterligare hjälp. Se bildserien av Magnus Silfverstolpe från mitten av 1990 talet, en av många gånger han besökte vårt hem med Anna-Stina.
Magnus Silfverstolpes brorson – Pontus Silfverstolpe (antikdeckaren) och Tom Österman (tidigare Chef för hemvärderingen på Bukowski) slutade på Bukowskis vid samma tid som förundersökningen startade och började hos Åmell´s.
Historien som berör stölden inbegriper allt från girighet, stöld, högfärd/fåfänga, men skall man se i ett historiskt perspektiv, dvs min dotters mammas livsöde då har vi även illegala aborter, narkomani, sexuella övergrepp, ett mord i perferin.
Anna-Stina Gentele hette som flicka Högström och var under åren 1955 – 1964 privatsekreterare till Prins Bertil, se bilder nedan.
Herman Gentele tjänstgjorde som biträdande överläkare på Karolinska fram till 1964. Herman hade också en privatmottagning på Götgatan 9 som hette Hud & Kön.
Gustaf Silfverstolpe (utbildad på polishögskolan)
Magnus har en brorson som heter Gustaf, tillika bror till Pontus Silfverstolpe – Antikdeckaren. Anna-Stina nämnde några gånger hans namn, bla att det var vänner till honom som hyrde lägenheten på Eriksbergsgatan 34, efter att Anna-Stina fått en plats på Borgarhemmet. Andrahandsuthyrningen av lägenheten hjälpte Magnus till med och inventarierna magasinerades i en lägenhet i närheten av polishuset vilket Anna-Stina tyckte kändes tryggt. Lägenhetens adress var Parkgatan 10 och var enligt uppgifter som kommit mig tillhanda belamrad med antikviteter. Även foto från lägenheten visar en miljö som knappast någon nyttjat för boende. Lägenheten på Parkgatan 10 såldes sedan av Gerd B. till Plura Jonsson och Plura ville gärna ha foton på lägenheten innan han renoverade den då den var i så dåligt skick, inte så konstigt med tanke på att lägenheten nyttjades som lager. Kvinnans syster (Gunvor H.) syster till Gerd B. som ägde bostadsrättslägenheten köpte lampkronan på antikmässan av Thunér antikhandel.
Richard Thunér är vän med Tom Österman som i sin tur känner Pontus, Gunvor H. köper lampkronan (proviniens Maria Pavlovna) som funnits i Anna-Stinas hem till ett belopp av över 500.000,-. Märkligt att en kvinna som är över 80 år och har en lägenhet som mer är att likna ett lager köper en sådan dyr pjäs, se bild nedan.
Proveniens – Maria Pavlovna
Skälet till detta var att undkomma reavinstskatten då man på så sätt fick ett högt ingångsvärde. När sedan Gunvor strax efter avled så ärvde hennes syster lampkronan och den försåldes på Bukowskis för strax över 500.000,-. Smidigt och elegant så trixades reavinstskatten bort.
Åter till Gustaf – Anna-Stina nämnde att hon blivit uppringd av grannar till den lägenhet som Anna-Stina lät hyra ut i andra hand. Anna-Stina sa att det varit grannar som klagat över störd nattsömn pga någon sen fest. Anna-Stina nämnde då också att Gustaf, Prins Philip och kompisar till Prins Philip varit med. Anna-Stina var så imponerad av kungahuset och njöt nog lite av att berätta detta för mig, hon tyckte också att det var lite onödigt att ringa och störa henne om en sådan sak sent på dygnet. Gustaf och Philip har bägge varit kadetter och jämngamla så det förefaller ej otroligt. Gustaf har gått på polishögskolan och har en far som är jurist. Visst är det en fantastisk historia, en historia som verkligen fått mig att inse att vi människor har olika drivkrafter här i livet.
Vi har nu delgivit Er lite av en historia rörande förskingring av Ryska antikviteter, men ännu bara presenterat små delar av allt bakgrundsmaterial, men allt efter kommer innehållet uppdateras.
När Jennys mormor Anna-Stina Gentele avled vår-vintern 2005 så presenterades det ett testamente där det framgick att det skulle finnas en förteckning, se testamente. När vi då efterfrågade denna förteckning så fick vi av vår dotters gudfar höra “de var tänkt att det skulle upprättas en förteckning, men den blev aldrig av”. Detta är mycket märkligt eftersom Jennys mor Hermine, men även av Anna-Stina själv fick höra att det upprättats en förteckning. Detta stämmer även med den lapp som jag hittade inrullad i ett av de föremål som fanns kvar vid bouppteckningen efter Anna-Stina, se bild nedan.
Den missade lappen
Magnus skrev också i ett brev daterat 2/8 2005 att han “inte rätt skulle förvalta hennes förtroende Anna-Stina givit honom genom att efter hennes död redogöra för saker som hon ville hålla för sig själv”, läs brev nedan.
Fler föremål
Ett av de föremål som jag minns och som jag har en bakgrundshistoria till är Lystrarna (en form av lampetter för levande ljus med blått glas). Just dessa lampetter visade Hermine och Anna-Stina mig då de hade en väldigt ful tennlagning gjord. Anna-Stina berättade också att hennes bror – Olle Högström hjälpte henne med att låta tillverka ett nytt blått glas då han var vd för ett glasbruk, då det var trasigt på den ena “lampetten”. Dessa Lystrarna försåldes på Bukowskis vårauktion 2005 till ett belopp av ca 300.000,-. Till dig som ropade in dessa lystrar – hör av dig, jag har mycket intressant information avseende dessa – vänligen kontakt mig då på mail (anders@fors.org). Se bild nedan på lystrarna
Lystrar med koboltblått glas
Kungahuset
Med hjälp av en fil doktor i historia så fick jag kännedom om att det finns ett arkiv som heter Prins Wilhelms arkiv. Jag fick tillgång att läsa allt material jag begärde, dock ej det mest intressanta: verifikationer 1952 – 1964.
Av helt obegripliga skäl så har jag trots flera skrivelser till såväl Konungen samt Riksmarskalk Ingemar Eliasson fått nej. Se förhandsbesked på vår begäran att få tillgång till verifikationerna den 26/9 -06
Min dotters mammas livsöde står över allt vad som man kan föreställa sig ett barn skall behöva utstå. Hon är dessutom inte obekant för kungahuset då hon Lucia 1962 blev hämtad av en kunglig bil med chafför tillsammans med barnflicka och Anna-Stina för att lussa hos Kungafamiljen.
Anna-Stina hade en nära relation med Prins Bertil redan 1939 och var ofta hos Bertil i villa Solbacken under 1939 – fram till 1942. Anna-Stina hade egen nyckel till Villa Solbacken som Bertil hyrde. Hermine von Essen köpte villan 1939 och hennes man Rutger von Essen (kammarherre) och diplomat stationerad under krigsåren i Berlin, Paris och Helsingfors fram till 1947. När de återvände till Sverige så bosatte de sig på Skokloster.
Tankar kring skojarna
Den grupp människor som är i stånd att göra en fräck kupp likt den min dotter drabbats av är lyckligtvis liten. Vi har ett annat dagsaktuellt fall där adelsmannen Johan af Donner (drabbad av guldsot) duperade många personer inom Rödakorset och i hans närmsta omgivning. Vilka bevekelsegrunder driver dessa människor att göra dessa samvetslösa brott? Den personlighetstyp som närmast passar in med denna typ av brott är psykopater/sociopater. De besitter ytterst manupulativa personlighetsdrag som är nödvändiga för att kunna utföra dessa brott, som för gemene man känns så obegripligt låga. Vi måste alla, och då även anhöriga och närstående hjälpas åt att stoppa dessa människor då de ställer till så mycket skada i vårt samhälle!
Nu har Chefs JO Mats Melin en än gång kritiserat Åklagare och Polis. Denna gång tar han upp hur illa bedrägeriärenden sköts. Ja det är bra med ett konstaterande, frågan är bara vad som skall göras för åtgärder och sedan – hur skall man ge upprättelse till alla dem som drabbats! Läs även bilden nedan, som förklarar varför Stockholms bedrägerirotel ej fungerar.
bidragsbrott – ett problem för polisen
Jag tog i veckan och sände ett mail till Justitiedepartementet, men även till den åklagare som handlade ärendet om stölden av Anna-Stinas ryska föremål efter Maria Pavlovna. För säkerhets skull så mailade jag även en kopia till en dagstidning och till JO. Jag kommer nästa vecka att återge hela mailet, men i stora drag så tog jag upp det som jag under en längre tid känt till – rättsväsendet haltar betänkligt. Nu när även JO Mats Melin påtalar brister som visar att det står ändå värre till än vad jag i min vildast fantasi kunde föreställa mig – då är det väl rimligt att alla drabbade får en skyndsam upprättelse? Om inte stadsmakten skyndsamt åtgärdar dessa brister då kommer brottsligheten i form av bedrägerier eskalera.
Den 24/2 kl. 17.02 fick sajten besök från en av inlämnarna (bulvanerna), har även talat med den mannen samt spelat in samtalet, vilket var lätt underhållande. Han stammade lite, men lät annars ganska trevlig. Kan tänka mig att han ställde upp för att göra en “väntjänst” där “skojaren” hävdat att han behöver hjälp med inlämning för att slippa skatter då vederbörandes släkt arbetar inom auktionsbranschen. Tillbaka till bulvanen – som föresten har samma förnamn som jag – Anders. Han har en liknande bakgrund som min dotter, nämnligen att mista en förälder som litet barn, faktiskt nästan exakt samma ålder.
Ja du Anders – du borde ta kontakt med den som lurat in dig i denna soppa och kräva att vederbörande gör rätt för sig. Tror knappast du hade en aning om på vilken nivå denna “väntjänst” skulle befinna sig på. Kul när man får en bild med karta på surfarna av sidan, se karta
Söndagen den 21/2 strax före 8.00 på morgonen så hade jag riktigt “fint” besök. Sitta och surfa så tidigt på morgonen – sömnproblem? I så fall så är det ett hälsotecken, se karta.
Till de skojarna som läser detta – säger jag bara – det kommer mera! Jag tror också att det inte är några problem med att få allmänheten att reagera om de bara får info om hur illa ställt det är.
Min målsättning är att skapa en debatt om bla bristen på samarbete mellan statliga myndigheter vid brottbekämpning. I ett längre perspektiv är tanken att sammanställa allt material och därefter påbörja arbetet med att skriva en bok om ett liv som bar på så mycket smärta.
Den utredning som utfördes av den detektiv jag anlitade sommaren 2005 var sett till dagens ljus ej fullständigt och det beror bla på att vår familj befann sig i en mycket stressad situation då min hustru som är barnmorska hade drabbats av hepatit c i sitt arbete. Samtidigt så väntade familjen tillökning och när sedan vår son David föddes den 14 april 2004 så fick vi vänta ända fram till slutet av 2005 innan vi var helt säkra på att han ej smittats. Därefter kom nästa slag för vår familj, min mor Martha Fors drabbades av den hemska sjukdomen ALS, och efter några års kamp avled hon våren 2008. Allt detta sammantaget bidrog till att jag inte kunde fokusera på det brott som min dotter utsatts för – plundringen av hennes mormors hem. Tillsammans med allt det material som jag idag har tagit fram så är det ingen tvekan om hur brottet gått till. Jag hoppas nu att Citypolisen i Stockholm gör den grundliga utredning som man som medborgare har rätt att begära i ett ärende som detta.
Känns dock lite märkligt varför personer som lämnat in dessa föremål skulle hitta på dess proveniens om de mot förmodan skulle fått dessa föremål av Anna-Stina. Gåvo och arvskatten togs bort 17/12 2004 så något skäl att ljuga för att t.ex undkomma gåvoskatt fanns inte. Det är också märkligt att personer som lämnat in föremålen går att knyta till min dotters gudfar Magnus Silfverstolpe. När jag ringde upp en av dessa personer (samtal inspelat) så förnekade denne person någon kännedom om Magnus – trots att jag har 3 helt oberoende vittnesmål (inspelade) om att de känner varandra. Med vittnesmål, inspelade telefonsamtal och avstämning med skattemyndigheten, mm mm går detta brott att lösa.
En katastrof för branschen
Det talades om katastrof för branschen, jag känner snarare att det är en katastrof för ett samhälle om man tillåter brottslingar som dessa att undfly. Visst lever vi i ett tjuvsamhälle, men någon måtta måste det väl ändå finnas? Jag har konstaterat att det inte enbart är hos Bukowskis föremål från Anna-Stina dykt upp utan ett antal olika auktionsföretag finns med. Att det dyker upp stulna föremål på auktionsföretagen är knappast märkligt med tanke på allt som stjäls. Jag tror dock det är sällan en ovårdad missbrukare lämnar in objekt – nej de tvättas genom att passera flera olika personer och är det riktigt heta föremål då kan man ju alltid låta magasinera föremålen en tid. Är sedan inlämnarna kända personer eller kanske rentav adliga då är det väl ingen som höjer ögonbrynen – eller – likhet inför lagen? Det märkliga är den tystnad som råder. Sverige har en lång tradition av knutpunkt för stöldgods. Ett anledning till detta är vår neutralitet och just dessa neutrala länder som Sverige, Schweiz och Sydamerika var perfekta tjuvgömmor efter andra världskriget. Tystnaden får dock mig att fundera om auktionsbranschen är så smutsig att alla har något på sitt samvete och att detta är skälet till tystnad? /Anders Fors
Det finns ett tydligt mönster när jag sökt kontakt med vänner och bekanta till Anna-Stina. I de fall Magnus Silfverstolpe känner till dessa personerna så möts jag av en egendomlig tystnad. Jag har kontaktat t.ex Karin Ursing Rask ett flertal gånger via mail och facebook, men ingen reaktion. Karin Ursing Rask är illustratör och bör rimligtvis ha ett hyfsat bildminne. Har även beskrivit vad som hänt med min dotters mormors hem och bett Karin att titta på bilder av föremål som jag sänt länkar till. Ingen reaktion, och då har hon besökt Anna-Stinas lägenhet och bott i samma hus och även bevittnat testamentet, men vi möts av enbart tystnad. Se nedan skärmdumpar av mail och försök till kontakt via facebook. Först så lägger jag in den delen av testamentet där det framgår att Karin Ursing Rask bevittnade testamentet, sen så har ni skärmdumpar av mail och facebook.
Utöver detta så har jag även så nå henne på annat sätt, men möts av enbart tystnad.
Svensken i gemen är väldigt konflikträdd, men det får väl ändå vara någon måtta – läser man denna blogg så bör varje sunt tänkande människa förstå att ligger mer än en hund begraven. Även om det skulle vara så att jag är en galning, varför kan Karin inte sända ett svar till min dotter – jag bifogade faktiskt hennes mailadress. Sen en uppmaning till Karin – skriv inte på några mer testamenten om du inte är villig att svara på mail från de anhöriga. Jag har idag så mycket på fötterna så även en medioker polismyndighet borde klara upp detta ärende. På återhörande / Anders F.
Karin Ursing Rask bevittnar Anna-Stina Genteles testamente
Försök till kontakt via facebook, där jag sänt Karin länkar till bilder och bett henne svara på om hon känner igen föremålen – men inget svar.
Försök till kontakt via facebook, där jag sänt Karin länkar till bilder och bett henne svara på om hon känner igen föremålen – men inget svar.
I mitt förra inlägg utlovade jag ett intressant telefonsamtal. På länken nedan kan ni lyssna på ett telefonsamtal från den 12/8 -06 på vad en vän till Hermine berättade för mig. Hon fick höra berättat av Hermine om: “att de hade stora tillgångar och hon talade också om det Ryska Tsarhuset och jag kommer ihåg den här Storfurstinnan”. Märkligt att Bukowskis kunde sälja så mycket på vårauktionen 2005 som hade proveniens Ryska Tsarfamiljen utan att reagera! På återhörande / Anders
Klicka på medialänken nedan för att lyssna på telefonsamtalet
Jag har nu beslutat för att lägga in lite mer material och börjar då med redogörelsen från en av inlämnarna Marianne Brodin, där det framgår i “polisundersökningen“ att vederbörande uppgivit att “tallrikarna tillhört makens släkt och de var inropade på Bukowskis någon gång i början på 1900-talet. De hade enligt hennes uppgift legat i ett källarföråd under senare år och hade tänkts slängas”
Jag har kontaktat Marianne Brodin ett flertal gånger utan någon respons, trots att jag delgivit henne stora delar av den mycket tragiska bakgrund som Jennys mor hade och även hur sanslöst fräck jag anser denna kupp utförts. Jag har också delgivit henne min övertygelse att hon inte har någon aktiv del i denna kupp – utan troligen endast utfört en väntjänst. Marianne Brodin har är medförfattare till boken “Självkänsla att förstå sig själv och andra“. Det som Marianne belyser i boken – hur viktigt ett barns första år för dess framtida självkänsla är något som verkligen Hermine fick erfara. Hermines liv var kantat av övergrepp, något som jag kommer återkomma till i min planerade bok. Dessa övergrepp upphörde inte i och med hennes död utan fortsatte sedan genom storstölden av de ryska konstskatterna. Jag begriper inte hur vuxna människor kan bära på vetskapen om att vara inblandad i en så otäck historia utan att träda fram och stå upp för sanningen.
Det framgår också i texten att Bukowski i sin katalog ej uppgivit annat än Ryskt 1800-tal. Mycket märkligt att tillverkaren – Den Ryska Kejserliga Porslinsfabriken ej omnämndes – heller inget om tallrikarnas proveniens!
Att inte heller Den Ryska Kejserliga Porslinsfabriken omnämnts på följande bild är märkligt. Det har skrivits böcker om denna porslinsfabrik, en bok jag kan rekomendera är “Das Weisse Gold Der Zaren“.
Se nedan del av texten från polisutredningen:
Nedan intyg från personer som vittnar om att de känner igen de ryska soldattallrikarna från Anna-Stinas hem
Ovanstående intyg ger uppgiftslämnaren intressant information om att hennes
far talat om Stintans (Anna-Stinas) Ryska Soldattallrikar.
Ovanstående intyg: “Soldatbilderna med grönt tycker jag mig känna
igen”. Uppgiftslämnaren såg dessa för 22 – 23 år* sedan samt kristallkronan
och lampetterna (lystrarna). * Då denna förfrågan sändes
hösten 2007, så vi får lägga på 3 år vilket innebär att han säger sig sett
dessa mitten av 1980 talet, vilket stämmer bra då Hermines och min dotter
föddes 1986.
Ovanstående intyg: “mörkt grönkantade tallrikar med militärmotiv”
och “den underbara te-te servisen”
Ovanstående intyg: “svagt minne tallrikar med militärmotiv”
mailväxling med Jennys gudmor ang. länkar till bilder av föremål som Pirjo bekräftar att hon känner igen.
läs hela mailet, klicka
här De föremål som jag sände bildlänkar på till Pirjo är de klickbara
länkar till höger. I bildfilen så är web-adressen fors.org, men domännamnet
har ändrats till g uldsmed.com så därför har jag lagt länkarna till höger
så ni kan se vilka föremål som Pirjo kände igen från Anna-Stinas hem.
Jag lovade innan påsk att jag skulle lägga in ett telefonsamtal – nu kommer det om kristallkronan och lystrarna med blått glas som fanns i Anna-Stinas hem och som såldes på Bukowskis auktioner våren 2005. Se även bild på den speciella lampkronan och lystrarna (en form av lampetter) med blått glas. / Anders
Klicka på medialänken nedan för att lyssna på samtalet
Jag var kontakt med bla uppdrag granskning och de la ner ca 40 timmars arbete på ärendet enligt deras utsago. Ja vet inte vad jag skall säga om Uppdrag Granskning och deras journalistiska förmåga eller vilja? Köttfärs – ja det var ett snabbt och enkelt reportage som gick hem i stugorna. Betraktaren behöver inte tänka så mycket – budskapet går fram, snabbt och elegant på bästa sändningstid. I min dotters case så har jag lagt ner minst 7000 timmar och har samlat ihop ett enormt underlag – nästan svårt att överblicka. Ändå förstår jag inte hur “proffs journalister” kan göra sådana missar. Jag berättade för dom om Skogsinstitutet och att jag fått berättat av min dotters mor och hennes mormor (Anna-Stina Gentele, född Högström) om att föremålen förvarades där efter att Prins Wilhelm och Storfurstinnan Maria Pavlovna separerat. Oakhill sålde prins Wilhelm till Italienska staten i början av 1920 talet och själv flyttade han till Stenhammar. Uppdrag granskning tog kontakt med kungahusets representanter (livrustkammaren eller husgerådskammaren) och “de visste självfallet ingenting om någonting” kring detta. Själv så ringde jag senare upp Lars Göran Löfström på Statens fastighetsverk (25/3 -09) och berättade att min dotters mormor var privat sekreterare till Prins Bertil och att min dotters mormor och hennes man köpt föremål som magasinerats i Skogsinstitutets lokaler. Jag blev då avbruten av Lars Göran som sa att det var ju lustigt, men Prins Bertil hade en tanke på att ha Skogsinstitutet som sin privatbostad. Jag frågade om det var i början på 1940 talet och fick då ett ja till svar, samtalet inspelat, klicka på medialänken nedan. Då faller ytterligare en pusselbit på plats för Anna-Stina har berättat för mig att hon hade nycklar till Skogsinstitutet. Tänk vad en vanlig envis privat reserchare kan få fram som våra kända journalist proffs missar. Sen börjar jag också undra – kan det vara så att Svenska journalister inte vill stöta sig med “överheten”, eller kan det vara så att vi är ett litet land och “alla känner alla”, eller är det så att det är enklare att skriva om köttfärs? Jag gräver vidare och vi får se vad som kommer härnäst – läs inledningen av storyn om stölden på över 60 miljoner . Avslutningsvis så vill ja be Lars-Göran om ursäkt, men tyvärr så är det så många personer som tagit tillbaka vad de tidigare sagt så jag har sedan ett par år tillbaka spelat in samtliga samtal som har med detta ärende att göra. / Anders Fors
Klicka på medialänken nedan för lyssna på samtalet
kröningsalbumHermine berättade för mig om att de hade ett kröningsalbum. Måste erkänna att jag var mer intresserad av Hermine vid detta tillfälle än den historia som hon under natten berättade.
Hon talade om Storfurstinnan Maria Pavlovna och tsarfamiljen och de föremål som Anna-Stina och Herman köpt efter henne och att dessa föremål förvarades i Skogsinstiutetet.
Jag kände som 19 åring inte till denna byggnad, men fick berättat för mig att det var i Nobelparken invid Djurgårdsbron. Detta unika kröningsalbum var också ett av de föremål som försåldes vårauktionen 2005, tillsammans med de gröna tallrikarna som jag sett vid ett flertal tillfällen.
kejserliga porslinsfabriken
De 12 gröna tallrikarna stod jag och tittade på första gången när min klasskamrat Tomas sällskapade med Hermine och han gick in till hennes rum medan jag stod och väntade på dem. Jag kanske stod och väntade ca 20 minuter där i hallen och ett av de 2 rummen som gick i fil och gick fram och tillbaka och tittade på väggarna. På just dessa gröna soldattallrikar, där jag bla starkt minns en av dem där 3 män med mössor som nästan såg ut som tillplattade kockmössor som var gråa, men även andra har jag starka minnen av.
Det jag också kommer ihåg från denna stund av väntan var tavlan med skeppet som gick i kvav. Nu talar vi om första gången (1977 -1978) jag var på Eriksbergsgatan hos Hermine och Anna-Stina och det blev många andra besök också, men just från denna första gång är minnet så starkt. Det var dessa föremål som Hermine sedan berättade för mig första gången vi älskade med varandra vill minnas det var hösten 1979. Hermine berättade även för mina föräldrar om att de “minsann hade guldtallrikar”. Min far blev lite trött på vad han upplevde som skryt över föremål från tsarfamiljen. Diskussionen kom upp när Hermine var på vårt landställe och fick se den servis som min far köpt till mamma (kunglige dansk – musselmalet). / Anders Fors
I tidigare inlägg så gav jag uttryck för min förvåning om att Bukowski inte uppgivit proveniensen. För att förtydliga mitt tidigare inlägg så ligger det till följande. I t.ex exempel tallrik nr 1375 – såld på vårauktionen 2005 så uppgav man följande:
1375. TALLRIK, porslin. Ryssland, Kejserliga Porslinsmanufakturen i St Petersburg, Nikolaj II (1894-1917). Signerad Kirsanof 1909. Kavetten med målad dekor av militärmotiv mot stadsbebyggelse, brättet med förgylld ciselerad dekor av lagerblad och det ryska riksvapnet. På baksidan inskription Pauls Livgardesregemente. Diameter 24 cm. Förgyllningen ngt nött. Efter orginalverk av Masurovski.V.V.
A Russian Military plate, St Petersburg Niholaus II (1894-1917). Utropspris: 60.000,- (klubbat pris: 540.000,-)(källa – Bukowski)
Den av Bukowski ovan nämnda Pauls livregemente? Vem ar denne Paul?Paul var Maria Pavlovnas far, se: Storfurst Paul (Pavel Aleksandrovitj av Ryssland). Dessa guldkantade tallrikar var till antalet 6 st och Anna-Stina och Herman köpte dem tillsammans med de 12 st gröna tallrikarna och en mängd andra föremål som blev kvar när Maria Pavlovna hastigt lämnade Sverige 1913.
Året efter gick skilsmässan igenom mellan Maria och Prins Wilhelm. Efter att Prins Wilhelms sålt Oakshill till Italienska staten så förvarades föremålen i Skogsinstitutets lokaler (vid Djurgårdsbron). Lyssna på det intressanta samtalet på följande sida med Lars-Göran Löfström, tidigare förvaltare vid Statens Fastighetsverk.
Klicka på medialänken nedan för lyssna på samtalet
Sen så har vi en tallrik från ytterligare en släkting till Maria Pavlovna som såldes på Bukowskis vårauktion och med en proveniens som också är klar och tydlig och helt i strid med den som inlämnaren (bulvanen) uppgivit. Se info nedan:
Kavetten med målad dekor av kavalleriofficerare, brättet med förgylld ciselerad dekor av lagerblad och det ryska riksvapnet. På baksidan inskription “Livgardet under Maria Feodorovna”. Diameter 24 cm. Utrop: 60.000,- (klubbat pris: 710.000,-). Ryssland Kejserliga Porslinsmanufakturen i St Petersburg, Nicholaj II (1894-1917). Signerad Gurijajev 1909.
Maria Fedorovna (även omnämnd som Maria Fjodorovna) var änke kejsarinna efter Tsar Alexander III, vilken i sin tur var farbror till Maria Pavlovna.
Bulvanernas påhittade historier om hur deras familjer kommit över dessa föremål är löjeväckande. / Anders Fors
